Mina Djur

Majbergets Billan... Hon är, som ni säkert redan vet, den viktigaste varelsen i mitt liv. Hon är den som alltid finns vid min sida och den som tillbringat mest tid med mig av alla i hela världen. Hon älskar mig lika mycket som jag älskar henne och vi är dom viktigaste i varandras liv. Ingen kan få mig bli så lycklig av att bara finnas till. Billis är ju egentligen en jakthund. När hon och hennes 8 syskon föddes hemma hos oss på nordhamn så skulle vi behålla en. Jag fastnade för en valp jag kallade för Nelly och tjatade på pappa att hon skulle bli den valpen som stannade hos oss. Men Billan var den som var finast i teckningen så pappa ville absolut ha henne. Ibland är det bäst att låta föräldrarna bestämma tydligen. Självklart för att jag fått världens bästa vän och för att Nelly idag är avlivad pga att hennes ben blev helt vanställda när hon växte upp. Billis var den av alla valparna som var jobbigast. Hon skulle ha ständig uppmärksamhet och knödde bort de andra när jag satt med dom och så var hon envis som bara den och skulle bita i skor och sitta i knät själv. Så det blev hon som stannade...och de andra valparna åkte till sina nya ägare. Veckorna gick och man märkte redan då att Billis var speciell. Hennes sätt och uttryck var inte riktigt som en drevers brukar vara. Hon blev allt mildare och speciell och när det var dags för pappa att börja jaga så gick det inte alls. Billan ville inte alls jaga några rådjur...hon ville mysa och leka med katten istället. Lilla Billis... Så efter ett litet tag förstod pappa att det aldrig skulle bli någon jakthund av henne, oavsett hur mycket han försökte. Det var då Billis blev min alldeles egna lilla vovve. Så hon följde med mig till dingle och sedan dess har vi levt ihop igenom sorg, skratt, tårar och lycka! Och det finns inget djur och ingen människa som Billan inte accepterar! Förutom att hon som äldre nu börjat kunna säga ifrån om någon är jobbig mot henne. Hon har ett hjärta av renaste guld! Jag älskar dig mer än allt!


Sångens Felicia... Under åren som gått sen jag flyttat hemifrån så har jag saknat att ha katt. Det är ju något vi alltid haft. Men i dingle var det aldrig riktigt läge att skaffa en katt så jag gick och väntade på rätt tillfälle. Så när jag flyttade tillbaka till bäckefors så tänkte jag för mig själv att här stannar jag nog ett tag så nu är det dags att få hem en liten kattunge. Så genom en vän fick jag nys om en tjej vid åmål som hade kattungar. Jag ringde och sen for jag och en killkompis dit för att hämta hem en liten katthona. Hemma hos tjejen fanns massa katter, men bara 2 kattungar. En lite mindre på 8 veckor och en på 12 veckor. Den på 8 hade varit lite halvkrasslig så hon ville inte lämna bort den ännu och den på 12 förstod hon om jag inte ville ha eftersom den hade blivit lite "äldre", men eftersom jag ville ha med mig katt DÅ så tog jag den på 12, fastän jag egentligen tyckte den andra var sötare. Men så fel jag hade. Jag fick en av de bästa. Felicia fick bli hennes namn. Hon skrek hela vägen hem och gömde sig för Billan när vi kommit in i lägenheten. Men bara efter en liten stund tuffade hon till sig och kom fram och hälsade på Billan, som blev hennes bästis och trygghet. Idag är hon väldigt självständig. Felicia studerar hellre än att prata. Det är inte ofta hon säger något och när hon väl gör det så är det med en stämma som är så feminin den någonsin kan bli. Hon är mycket flicka! Hennes allra vackraste egenskap är att hon är väldigt mån om de hon älskar och försvarar dom med livet!

Mörkrets Varulven... När Felicia nästan var 1 år så fick hon 5 kattungar. Jag skulle absolut inte ha kvar någon, även om jag var väldigt sugen på att behålla en. Efter ett tag var alla bortlovade och nu var det bara att genomlida ångesten över att lämna bort de små. Allteftersom veckorna gick så var ångesten desto mindre. 5 kattungar i en lägenhet är ingen höjdare kan jag lova. Samtidigt så ändrade sig min kusin och hennes pojkvän angående den kattungen de skulle ha. De tyckte inte de hade tiden och det är jag glad för idag! Istället för att försöka hitta någon annan som tog honom så bestämde jag mig för att ta honom, detta var för att han var just den kattungen jag fastnat mest för, eftersom han var väldigt pratglad och klängig på en. Så den lille tjötröven blev kvar hos oss. Han har växt upp till en vacker herre men är fortfarande den mest mammiga katt jag varit med om och varje dag tjatar han hål i huvudet på mig, och även på många andra. han kan till exempel stå utanför porten och tjata på folk som kommer förbi. De undrar nog! Men trots att han är den mest klängiga katt jag vet så kan han vara självständig om han vill, för det är både 2 och 3 skator som han kommit hem med och stolt visat för sin matte. Han är även alltid beskyddad av sig mamma och kommer han in efter att ha varit ute så går han ofta till Felicia för att bli tvättat och myst med. Just nu ligger han i mitt knä och myser-mammig som han är. Sitt namn fick han av min mamma. När hon skulle kolla på ungarna första gången så låg de där det var mörkt och när Varulven kikade upp så sa hon direkt "men gud den ser ut som en varulv".

Smeagol... Mitt ex Fredrik hade hus och en stor gräsmatta på baksidan och eftersom jag haft kanin innan och saknat det så tyckte jag det var perfekt att skaffa kanin och ha bak på gräsmattan. Så Fredrik byggde bur och sen for vi iväg till ed där jag hittat kaninungar på nätet. Lille Smeagol var så fruktansvärt sockersöt att det bara var att ta honom direkt! När jag och Fredrik bröt så följde han självklart med till mig och efter ett tag fick han sin utebur bakom mormors hus där han trivdes gott. Men trots det så började han rymma, för är det någon han kan denne lille kanin så är det att rymma. Smeagol är en mycket självständig kanin, helt olikt min förra. Han tycker det är överskattat med mys och kel och är mycket hellre med katterna och Billan än med mig. Billan älskade han ifrån första stund och det märktes på henne att hon var glad över att ha en kanin i sitt liv igen, med tanke på hon stod den förre väldigt nära. Just idag när jag skriver så har jag faktiskt lyckats fånga Smeagol ute på samhället så nu är det dags han får byta boende. Han är inne hos oss när vi är hemma, vilket han tycker väldigt mycket om. Han blir genast herre i huset kan jag lova. Katterna har inte mycket att säga till om! Sen på kvällen får han vara i sin stora innebur som står på balkongen.

Billans Kråkan. Kråkan skaffade Fredrik när vi var ihop. När vi gick isär ville han inte ha henne längre och eftersom hon redan kändes som min katt så var det inget snack om att jag inte skulle ta henne. Faktum var att när jag hämtade mina sista saker hos Fredrik så var det Kråkan jag grät över, att tvingas lämna min katt där och åka hem utan henne. Men efter någon vecka fick hon komma hem för Fredrik ville inte ha kvar henne. Hon är en väldigt speciell katt denna lilla helsvarta dam! Hennes mamma dog när hon var jätteliten så hon fick en hund som sin mamma, så därför jamade hon inte alls i början, utan först när hon bott ihop med Felicia och Varulven så började hon jama. Men det gör hon inte ofta för hon kuttrar när hon pratar, som en duva ni vet och så viftar hon på svansen när hon är glad. Detta är ju helt naturligt för henne eftersom hon är upplärd av sin hundmamma. Så hon är en katt, fågel och hund i ett! Kråkan har ett speciellt band till Billan och Smeagol. Billan rusade hon på när vi kom hem första gången så Billan blev nästan rädd. Hundar är ju hennes största trygghet och hon söker sig oftast till Billan när hon vill ha närhet och sover ofta ihop med Billan i hennes korg. Smeagol och Kråkan har växt upp ihop sen de båda var små så de är helt klockrena syskon. Dom myser ihop, de bråkar, de leker, de jävlas med varandra...riktig syskonkärlek dom imellan! I övrigt är Kråkan en väldigt självständig katt som man inte kan fjäska med för att få mysa eller ha i knät. Det är bara på hennes villkor.

**************************************************

Här kommer lite bilder från idag!