fredag 27 juli 2012

Saying please, saying stay with me...



Så längesedan jag skrev här nu. Har inte funnits lust. Men nu tänkte jag ensam, på altanen, med mitt te och musiken igång att jag skulle skriva. Det var precis såhär jag ordnade upp det förr när jag skrev, fast då var det på en balkong istället för på en altan. Det var då skrivlusten infann sig. Jag satt där halva nätter ibland. Det var en fin tid. Men det viktigaste av allt saknas ju nu. Billan på en stol brevid mig.. Det har snart gått 2 månader och jag vaknar varje morgon med första tanken att hon inte kommer vara där. Det är så för jävligt att det ibland känns som att man ska kvävas. Jag aktar mig för att säga uttrycket "jag hade gjort vad somhelst", men jag hade gjort vad som helst för att få ha henne här vid min sida. I 12 år var hon min allra bästa vän. Igenom allt jag gått igenom i livet så var hon mitt ljus och största glädjekälla. Hon gick brevid mig igenom eld och vatten, glädje och sorg. Jag hoppas innerligt att hon vet vad hon betyder för mig och hur hon har gjort mitt liv till något betydelsefullt varje dag i alla dessa år. Och att hon gav mig en av de största delarna av min identitet-Billans matte. Jag är så stolt och lyckligt lottad att få ha haft henne. En så inneligt älskad själ, av alla hon stötte på i livet. Hon satte tassavtryck i mångas hjärtan under hennes 12 år här på jorden. Jag är så glad att vi skaffade vår lilla Norpan innan Billis försvann för hon lämnade en del av sig själv hos henne. Det är även hon som nu sitter här vid min sida nu när jag skriver och Billis är med i hjärta och själ. Ta hand om era små. Nu ska jag ta min lilla och gå en promenad i sommarkvällen.