Ibland känns det som att jag blivit tokig. Som att ingenting har hänt och det bara är en svacka i livet. Den här veckan har blivit en påminnelse ialla fall.. På onsdagen begravde vi dig Magnus, min älskade vän. Jag går omkring och frågar mig själv hur livet kommer se ut utan dig med. Jag saknar dig så fruktansvärt fruktansvärt mycket. Hela hela tiden... Även de stunder då man skrattar och älskar så finns du med. Det blir så jobbigt att jag ibland önskar jag kunde få glömma för en dag. Har börjat drömma om dig och det blir så hemskt att vakna sen...och så många stunder jag biter ihop för att inte gråta..är så trött på att gråta. Saknaden tar över allt annat. Vad hade jag inte gjort för att få ha dig här en sista gång. Det gör så himla ont.. Sen på fredagen hade vi urnsättning för Daniel. Jag tror fortfarande att han ska komma närsomhelst.. Det finns inte att du är borta. Vi är där allihopa men var är du.. Jag stod där och tänkte att hur ska man kunna acceptera det som händer... Hur ska man kunna acceptera att tvingas leva utan.. Hur ska man kunna acceptera att 2 barn som man älskar ska behöva fortsätta utan sina pappor... Tiden går och jag förstår allt mindre..

**********************************

Magnus Nilsson

14/4 - 1975 - 26/3 - 2010

********************************************

Daniel Hammar

28/10 - 1979 - 16/1 - 2010

Till dig. Saknar dig oändligt mycket!

Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va



Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va



Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va

Upptagen ; )

Klart jag får börja det här inlägget med att skriva att jag inte är singel längre ; ) Det är konstigt att så bra saker händer mitt upp i allt det dåliga.. Att vara glad mitt upp i allt det här känns underligt. Samtidigt blir det en otrolig sorg över att varken Daniel eller Mange kommer att få träffa Kristian. Daniel fick inte chansen att höra om honom överhuvudtaget och Mange knappt något alls. Och att Mange inte funnits med de senaste veckorna för att höra allt på vägen fram till att vi nu är ihop..att det inte blev "avbryt" som var ett av våra många internskämt. Fan om du bara visste hur otroligt mycket jag saknar dig!! Jag kan bara inte ta det här, kan bara inte förstå. Inte du.. Det är mycket som väntar nu..men inte bara jobbiga saker känns det som efter idag!

Igår såg jag på "the grizzly man" En film som handlar om Timothy Treadwell. Har sett den förut, men den är så fascinerande så jag såg den igen, och kommer säkert se den återigen. Den är gjord av en reporter som fastnat för denna speciella människa och den bygger till stor del av Timothys egna inspelningar ifrån hans "hem" i Alaska ibland "hans" älskade grizzlybjörnar och även "hans" små rävar. Vilda är de allihopa, vilket är underligt att veta när man kollar på filmen, för där finns en kontakt som man inte borde kunna ha med vilda djur. Det är verkligen som att djuren känner igen honom och accepterar honom, trots att han är i närkontakt med dessa otroligt farliga och icke toleranta stora grizzlybjörnarna på deras hemmaplan. I 13 somrar levde Timothy ensam i sitt lilla tält ibland djuren (i någon period med flickvänner). Han tillbringande dessa 13 år till att försöka hjälpa grizzlybjörnarna och beskydda dom. När den trettonde sommaren började lida mot sitt slut och hösten sakta kom så gick björnarna i ide och Timothy skulle lämna sitt hem i skogen för denna gången så blev det något fel på flygplatsen. Istället för att vänta på att få ny biljett så återvände han till skogen igen. Detta blev det sista han gjorde. Timothy och hans dåvarande flickvän blev dödade av en grizzlybjörn som kommit förbi hans läger. Det skulle visa sig att detta inte var en av Timothys björnar. Det är få människor som kan få en att tycka så många olika saker. När jag kollar på filmen så kan jag i ena stunden tycka att han förmodligen behöver hjälp...i nästa stund är han min hjälte... Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka...det går inte att bara tycka det ena eller det andra.. Jag tror på fullt allvar att han var född i fel tid och rum och att det plågade honom..så att han förmodligen blev lite "crazy"...men ändå så kan man inte låta bli att tycka om honom..nästan älska honom. Människor kallade det tur att kunna leva så med dessa djur i 13 år, men det tror jag inte.. Att kunna ha en sån närkontakt i 13 år är mer än så...det är ett band, ett accepterande och en förståelse.. Och att det blev hans död är något annat. Det var inte någon av "hans" björnar...och det som är svårt att släppa är att han återvände dit den trettonde sommaren, trots att han var på väg hem och var på flygplatsen.. Ödet? Crazy det var han, men säga vad man vill om honom, för god det var han desto mer.. Så ni som inte sett filmen, se!

Dessa älskade barn

Hur svårt livet än är nu så finns det få som kan liva upp en så som de barn som står mig nära. De gör verkligen underverk med en.. De är magiska de små, utan tvekan! Så idag har varit en "bra" dag. Med nära och kära, barn och att vakna av att någon höll om en var ganska gott för själen kan jag lova.. Tack för att ni finns..

***************

Magnus***Daniel

Det är svårt att finna orden.. För det här går inte att förstå nu. Du var ju en av de få som man trodde alltid skulle finnas där. Du skulle vara med genom allt där jag ännu inte gått igenom i livet. Hur kan du vara borta nu såhär plötsligt.. Jag förstår inte riktigt vad som hänt, fastän jag sett, fastän man pratar om det, om dig, om allt runtomkring.. Fastän saknaden och tomheten nästan äter upp mig... För mig är du för alltid **Magnus**