Ibland känns det som att jag blivit tokig. Som att ingenting har hänt och det bara är en svacka i livet. Den här veckan har blivit en påminnelse ialla fall.. På onsdagen begravde vi dig Magnus, min älskade vän. Jag går omkring och frågar mig själv hur livet kommer se ut utan dig med. Jag saknar dig så fruktansvärt fruktansvärt mycket. Hela hela tiden... Även de stunder då man skrattar och älskar så finns du med. Det blir så jobbigt att jag ibland önskar jag kunde få glömma för en dag. Har börjat drömma om dig och det blir så hemskt att vakna sen...och så många stunder jag biter ihop för att inte gråta..är så trött på att gråta. Saknaden tar över allt annat. Vad hade jag inte gjort för att få ha dig här en sista gång. Det gör så himla ont.. Sen på fredagen hade vi urnsättning för Daniel. Jag tror fortfarande att han ska komma närsomhelst.. Det finns inte att du är borta. Vi är där allihopa men var är du.. Jag stod där och tänkte att hur ska man kunna acceptera det som händer... Hur ska man kunna acceptera att tvingas leva utan.. Hur ska man kunna acceptera att 2 barn som man älskar ska behöva fortsätta utan sina pappor... Tiden går och jag förstår allt mindre..

**********************************

Magnus Nilsson

14/4 - 1975 - 26/3 - 2010

********************************************

Daniel Hammar

28/10 - 1979 - 16/1 - 2010