Ni vet när folk får frågan om hur de vill att deras liv ska vara om 10 år, eller hur de tror det kommer se ut om 10 år.. Jag hoppas ingen ställer den frågan till mig, för jag har verkligen ingen aning. Såg det återigen i en tidning nu häromdagen, och försökte då tänka på mig själv och mitt liv. Men nej jag vet inte, inte alls...bara att det inkluderar djur, för det skulle jag aldrig kunna tänka mig att vara utan. Nej, absolut inte! Vet ni vad ni skulle svara?? Jag tror saker som hänt i livet gjort mig "rädd" för att tänka så. Nej, det är ingen idé att ens fundera på det, för man blir bara besviken om man kommer på svaret och det sen inte blir så.. Eller hur? Jag saknar Magnus, som varje dag...ibland får jag för mig han ska komma tillbaka. Låter sjukt, jag vet, men det är så svårt att förstå att man ska vara utan honom resten av sitt liv. Hur är det möjligt.. Det är ju så tomt, och tyst. Någon man hade kontakt med varje dag, på det ena eller andra sättet, är helt plötsligt borta...då blir det så förfärligt tyst.. Inga skratt, inga sms, inga samtal, inga film eller tvkvällar, inga meningslösa soffdagar, inga kaffestunder, inga mer metarturer..inget mer alls med dig.. Det är så sjukt jobbigt när hålen i muren gör sig påminda och jag börjar tänka på alla stunderna genom åren...alla de där småsakerna förstör mig.. Såna saker som var så små, blir så viktiga när jag tänker på dom. Såsom nyss när jag skrev kaffestunder, och jag fick upp i huvudet hur du alltid skulle rota fram något till kaffet...vadsomhelst, bara det var något och så hör jag din röst i huvudet när du upplyser om att man måste ha något smaskigt till kaffet...du kunde få en skiva med knäckebröd att verka delikat med din positivitet. Jag försöker se fram emot saker, men det är så svårt.. Att fylla år utan dig känns svårt. Stanna tiden, dra tillbaka klockan så du finns kvar. Älskade du..
****
"Vi har inget kaffe för baan"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar