Fy fan..

Jag är så arg och ledsen.. Jag trodde inte att man skulle känna såhär av ett inbrott.. När man hört andra som drabbats så har man främst tänkt på vad för saker som försvinner.. Klart man gör det nu med och då mest på de saker som försvann som man aldrig kan ersätta.. Typ som de smycken mamma fått från sin pappa som dog när hon var ung.. Eller de hon fått av sin mormor som ochså är borta idag.. Utan att någon okänd och oinbjuden har brutit sig in utan någon som helst rätt och rotat runt bland alla saker...ibland teckningar jag och Roger gjort till mamma och pappa när vi var små, ibland sängarna och kläderna och pass och privata papper...ibland ta mig fan nästan allt!!! Utan en tanke på vad de lämnar efter sig för känslor... De tänker förmodligen bara att det enda de gör är att sno och sen drar...inte att de kanske lämnar människor efter sig som blir jätteledsna för att just det där smycket var något jättespeciellt och oersättligt...eller att de lämnar människor efter sig som för alltid blir rädda för att vara ensamma... Nej de har fan inte den blekaste aning om vad de gör.. Jag tackar allt som går att tacka att inte mamma, pappa, Roger eller Billan var i huset ialla fall... Och jag hoppas detta inte blir för jobbigt efteråt. Jag tycker så himla synd om mamma och pappa... Det är ju självklart det som gör en mest ont, att se dom utsatta för något sånt här, eftersom det nuförtiden är deras hem allra mest.. Mamma...jag finns här..