Övertygat mig själv?

Saker som är för svåra att ta tag i pga att dom inte går att göra något åt stoppar jag undan. Man ska inte göra det-jag vet det! Man ska ta tag i dom direkt och sen lämna dom åt sitt förflutna, men vissa saker hänger ju med oavsett om man "tar tag i dom" direkt eller inte just pga att dom inte går att göra något åt, så just dom sakerna är ju lika bra att stoppa undan direkt. Grejen är den att dom bleknar efter ett tag..och gör då inte lika ont. Så är det, det vet jag! Men så länge de är "färska" så är det pest och pina att bli påmind! Jag hatar det, för det river upp och känns som igår. Med risk för att människan i fråga läser min blogg så tänker jag inte skriva namn..jag tänker skriva någon...och ni som vill får gärna fråga mig vem... Anledningen till detta inlägget är att jag saknat någon det sista och tänkt på människan väldigt mycket det sista...och insett hur mycket saknad och undran det finns kvar. Och jag vill inte inte inte känna såhär! Och jag blir arg över att det kommer tillbaka när jag trodde det var borta! Jag vill gräva ner mig när de tankarna och den saknaden hinner ifatt mig. Jag blir tokig av såna här saker..och vill fly iväg, men jag måste lugna mig och inse att det spelar ingen roll vart jag är, för sånt kan man inte fly bort ifrån. Och jag har förmodligen mer trygghet här än någon annanstans! Phu..jag ska försöka lägga mig nu och försöka slå bort tankarna! Tack för att ni läser allt mitt babbel och att jag kan skriva av mig utan klagomål! Kramar till er!