Jag skulle kunna skriva igen om hur arg jag är, om hur orättvist det känns, om hur sårad jag är, om hur jag undrar vad som var meningen med det här, med dig... Det kan inte ha handlat om att jag ska lära mig något av det, för jag har varit där förut, blivit lämnad på precis samma sätt fast efter längre tid. Så jag visste redan hur det kändes, hur man tänker, allt man går igenom...jag behövde aldrig bli påmind igen för det tog mer än bra första gången. Tyckte jag fick mig min läxa då, om man får säga så eftersom inget var överhuvudtaget rimligt, då heller. Det handlar inte om tid, för man kan tro väldigt mycket efter väldigt kort tid... Och att man inte ska tro för mycket eller hoppas för mycket, det visste jag ochså sen innan, men jag trodde det var skillnad på folk och folk och trots detta så vet jag att det är det så det kan inte ha varit därför heller... Jag skulle kunna skriva ner allt jag känt och sagt nu, men det skulle inte funka... Kaos. Så eftersom jag inte kan få fram svar på mina frågor, alla de frågor som bara har ett och samma slut-varför, varför det, varför då, varför, varför, varför så är det stop för nu. Jag måste få skriva, älta. Det hjälper. Och jag vet väl så väl att jag kommer sluta att vara arg, sårad och ledsen men just nu har jag all rätt i världen att vara det.

Så precis nu tänker jag släppa det och ägna det sista åt de som är mig allra kärast, som är allt i alla lägen. Ni vet väl vilka jag pratar om. En av dom var hos mig idag och gjorde dagen till en bra dag, en av de jag älskar allra mest...

Man kan ALDRIG någonsin berätta om hur mycket ens vänner betyder för en...