Så nu är jag ensam. Så plötsligt, från ingenstans. Något jag ville och hoppades på är slut. Från ingenstans kom det. "jag vet inte vad jag vill". Jag blev stum. Vad annars kan man bli när man trodde att man visste. Varför? "Jag vet inte". Ännu mer stum. Vad har hänt? "Inget har hänt". Jaha...och nu??? Väntläge... Tills telefonen ringer och "domen" faller. Men vad händer då? Oavsett vad som sägs, vad som vills så vet jag inte längre vad jag själv vill. Jag är inte säker nu, på något av det. Nu när jag skriver det här så vet jag fortfarande inte varför, eller ens om det är över, fastän jag började skriva detta med att jag är ensam. För faktum är att jag skriver detta i förväg eftersom min känsla är att det kommer vara över snart. Det känns som jag vet precis vad som kommer sägas när telefonen ringer och vad jag vill säga tillbaka. Konstigt hur stark en känsla kan vara. Men trots detta så har jag ju lite hopp någonstans att detta aldrig kommer läsas av någon annan än mig. Jag önskar ju. Och jag vet att när (om) jag får det svart på vitt så kommer det att göra väldigt ont. För jag hade tro på oss, hopp om det vi hade - vilket var mycket på så kort tid. Det är det värsta, det som gör mest ont att detta dykt upp. Så mycket seriöst blev sagt. Tankar, drömmar, planer, ord... Så jag är ju rädd nu, trots att jag mest är arg, för jag vet ju som sagt att det kommer göra väldigt mycket mera ont.

Jag skrev det här igår... Idag ringde telefonen...det är över nu...