Jag har varit inne på bloggen några gånger... Jag har skrivit, sen suddat...skrivit igen och suddat igen...om och om igen.. För att det blir för privat varje gång.. Jag har skrivit om känslorna innan Daniel dog...jag har skrivit om känslorna efter...och allt runt omkring.. Om hur det känns att förlora en nära släkting, om att stå brevid honom och säga hej då och röra honom en sista gång, om att se dom runt omkring som älskar honom utan gränser, om vår älskade Lella...om hur förbannat svårt och orättvist det här är...Om att man ena stunden på riktigt inte tror att det är sant och i andra gråter... Men som jag skrev så blev det för privat så jag suddade och suddade och suddade.. Därför tänker jag inte gå in mer på det här nu när vi är mitt uppe i allt. Jag vill tacka er som funnits där för mig och resten av släkten nu, men allra mest er som funnits med hela vägen..och stöttat även innan och funnits där när man var ledsen och tankarna blev för många för att hålla för sig själv.
*******************************************************************************

Vägen har varit lång och ännu är det långt kvar att vandra..men på vägen har vi någon som ger oss extra mycket styrka, hopp och tro...