Dagarna bara går...som att inget hänt. Det känns konstigt.. Folk pratar om Haiti hela tiden, om sorgen där...och även om jag tycker det är fruktansvärt, så är Daniel det enda jag kan tänka på. Människor pratar om deras problem, deras sorger...osv...men ändå.. Vad som än händer, vad folk än säger, vilka situationer jag än är i...om jag skrattar eller gråter så är det han som finns längst fram i tankarna jämt..och ändå är det så svårt att förstå..! På tal om att gråta så verkar det nästan som att tårarna tagit slut..eller så är det för att allt känns så overkligt.. För det är det största nu..overklighetskänslan.. Men någonstans där finns det ju eftersom jag tänker på det ständigt, och eftersom jag hela tiden kommer på mig själv med att rynka pannan.. Jag kan inte skriva det för många gånger, att jag är så tacksam att er jag vill ska finnas där mest gör det.. Ni betyder mer än ord..