Det känns som att jag borde säga förlåt till dig. För att jag kämpar för att göra allt till något som inte hänt. Vet inte ens om jag behöver förklara mig. Förmodligen förstår du redan. Det är mitt sätt att överleva det här. Jag gör det för att jag måste, inte för att jag vill. Du vet väl redan vad du betyder för mig. Men det vill jag inte tänka på. Inte det heller.

**************************

I always thought we walked with the same conditions.

That we walked side by side.

I´ve lost my faith in "forever" a long time ago, but the word "never" did´nt exist.

You took so much with you when you left.

Things I was so amazed I still had.

I get angry at you when I notice you took them with you.

Just as well when I understand I loved you more that I knew of.

I hope you understand how you changed the world.

What I don´t understand is how I will do the same now.

We were the ones who stood in the door wondering "is this all there is"

And if that is the case we will die.

Then we laughed at the misery, because you never said it was´nt funny.

This may seem unclear, but not for you and me.

So I´m taking a break for now.

Until I figure out how to do..until I figure out how to stand in the door alone.